United States or Bahamas ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och sade, att Märta var otäck. Då svarade mamma: »Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli vänner igen.» »Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven. Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu roligare än de någonsin hade haft.
Hon hade i en hast blivit så tung i huvudet, ja rent av sömnig. I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat att säga varandra.
Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop.
Tanken att rymma tilltalade också honom och vi sutto på bänken nedanför fars fönster och månen lyste på oss och far snarkade och vi omfamnades och kysstes och uppgjorde våra planer. Min älskade ägde ett gods i Skåne och ett bland de allra största och präktigaste man kunde tänka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet förknippad.
Och de kysstes igen... Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om. Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist.
Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här försiggick tydligen en byteshandel. Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan, tog sig en kolossal pris och nös.
Hon hade pension, på hvilken hon lefde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans barn till sig under det stormen gick öfver. Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att sitta rätt på stolen, helsa vackert och uttrycka sig vårdadt.
Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en stund kom den efterlängtade frågan. »Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?» »Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.» »Såå!» Misstroget.
Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp. Upp på en klippa för att speja!
Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken, som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det. Så gick han.