Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Ingen där! Nya eder och förbannelser över rackarlymlarna och småningom återtåg till portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut gatan igen! höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen upptäckte tricket med korken.

höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick: Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La Feuillade? Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord. Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en knapp halvtimme mig, innan jag måste härifrån.

Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en stund kom den efterlängtade frågan. »Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?» »Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.» »SååMisstroget.

En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva till salig Petréus hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning Victoria gamla dar.

Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, något rop efter skräddarn, högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit ett år eller en halvtimme, och blev det svart och tyst igen. Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon, som hade klackjärn sig.

Det har kommit ut ett rykte, Gud vet vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne, om det var sant, vad ryktet berättade.

Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte läsningen! Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade brutit varandra, och förtrollningen var också borta. Det blev ledsamt och kallt alltigenom!

Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson knackade, förintats, fick han vad han begärt. Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka betalningen.

Och kära doktorn, jag har varit altererad, jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat Bromsen och än tvillingarna. Och han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände

»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska ju tåget te Bondåkra. Vem ska köra detJohansson tittade Fröjd, och Fröjd Johansson. »Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä väl inte med strikinga än att vi kan köra tåget fram å tebakars, får vi väl tala om saken sen hur vi vell hat