Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Men vi ska läsa Gud som haver. Den kan Gusten med! sade gossen. Och läste de "Gud som haver" flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron. Och därmed var råttkriget slut.

Inte en tro, att något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med ögona! Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla reda ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma och inte ligga sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta folket från arbete, som du gör.

Se, gumman är jalouse, hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde vara glömt nu. Ja, kommer vi bara till Amerika, Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, det blir ingen svårighet med utkomsten. Och din syster? frågade Abraham. Tja, jag vet inte.

Jag är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården; jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper , men jag förstår väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss.

Gumman ropade först några hoj efter honom, men utan att svar. Ja, han , mente gumman; si det är med Gusten, att han alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något ont me'n.

Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm med rättskarlar sistone. Det var besked och det förstod Carlsson. Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket. Julafton var dyster detta år.

Här var Gusten som hemma hos sig; kände var sten, visste var han skulle lyfta enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som lät stryka sig ryggen och nappade honom i byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred halsen av för att ha till frukost.

Gusten plockade en av ejdrarne och svarte: Åja, mor, men du tycker nog om att stek bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk hela vintern, det ska du inte tala . Och för resten, , jag går inte krogen, jag, och något ska en ha att roga sig med.

Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och viskar: Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här! Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något skämtsamt.

Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring. Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa.