Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Av blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, flickorna också hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen.

Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en bugning bjöd honom att hålla till godo. Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han ville skrämma slag Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med vämjelse, spottade han ut: Är du hemma här, du, dräng?

I ett kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll Norman dynghögen. Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.

Det blev alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen. Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde gott han kunde; men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang, sprang för livet.

Huset var i oordning; ingen satte arbetet i gång och alla litade varandra att det mesta blev ogjort. Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon julglädje kom ej till stånd.

När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde sin tröja en spik vid fönstret och ställde sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen. Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var man sin post.

Carlsson fann ännu icke ställningen hotande, att man behövde till nävarne, och höll sig ännu munhuggningens oskyldigare område. Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen? Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan han sällan träffade en bildad man.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle de kunna veta det! Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost dikesrenarne, sov middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de inte mjölkade. Gusten hölls sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla jägarförbundet med Norman.

Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm med rättskarlar sistone. Det var besked och det förstod Carlsson. Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket. Julafton var dyster detta år.