Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att han var högt värderad av sina förmän. Professor Weber hade fru Brehm.

Och framåt gick det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne halv sida mot; och den kantrade undan för undan. Nu blev han rädd!

Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en svart rund skiva därute. Ett stycke till, kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman. Och bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra.

Mitt emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar oerhört befriande och lugnande. Hartman var glupsk att han nästan slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa i den beska smaken.

Men det var vackert av dig i alla fall att tänka honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville. Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem fort man kunde.

Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre herrar med håret axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.

Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med moltum.

Han var full och visste inte hvad han gjorde, det undslapp den unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad ton. Stackars far, full och tokig. Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg hjelplöst olycklig ut.

Värmen och ljuset tycktes emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen, som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta smorläderstövlarna.

Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna världen, och ingen rörelse tydde att han levde. "Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt. "Om vi inte piggar upp honom, kommer han bort snart. Var är min fältflaska? Här! Se , gapa och blunda, får du något gott." Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen öppnade ögonen. "Se ja!

Dagens Ord

blårutig

Andra Tittar