United States or Uruguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. Går du med? Ja gärna. Nå, det var bra. Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han sig hastigt. Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...
Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig. Var fanns Hall i dag... På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm.
På morgonen hade han fått ett brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom sällskap ett par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska småstäder, som han ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända för återstoden av sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands kust.
Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att han var högt värderad av sina förmän. Professor Weber hade fru Brehm.
Bland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med Ankarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell Arvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och bäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under gången.
Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken. Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket längesedan haft en historia, som icke var någon historia.
Vems var nacken, var det Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson... Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne... Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank. Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till vid att någon lade sin hand på hans arm. Tomas
Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin med ett halvtömt glas.
Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon bet i den. Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade plötsligt kommit att tänka på döden.
All motståndskraft hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik. Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år.
Dagens Ord
Andra Tittar