Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 oktober 2025
Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen. Han ville ännu icke tro sina ögon. Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse Webers son... Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken.
Den vackra sångerskan var i själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta. Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett verkligt, levande intresse.
Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor Caldén anföll den ur flera olika synpunkter. Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade till samtalet utan att göra något inlägg.
Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, som sorlade omkring dem. Det var livligt på gatorna. På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten.
Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl X Gustav. Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och tänt alla ljusen i kronorna. Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna.
Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och Mortimers; han kände dem alla. Han var påfallande blek. Du har varit ute och rest? sade Tomas. Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från Lübeck...
Det var likväl något vått på kudden, det måste vara blod... Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt. Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och knackade ett par gånger sakta på hans dörr.
Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min. Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger. Tystnaden började kännas tryckande. Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen.
Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer. Bed honom komma in. Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.
Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och fröken Arvidson. En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland fruarna för tidigt uppbrott.
Dagens Ord
Andra Tittar