Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att skriva brev.

Hade inte Rose ? Hade inte Kalle Möller ? Hade inte rabulisterna ? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad? Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?! Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination?

Och vad skulle du svara Rose, när hon kommer tillbaka? Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid Rose. Han kunde inte överge henne.

Ingen elektricitet! Underverk! aftonen, fortfarande vid skrivbordet, skrämmes jag av ett buller från det håll där kommoden står. Jag ser efter och märker att en vaxduk, som jag begagnar vid morgonbaden, har fallit ned. hänger jag, för att kontrollera saken, upp duken igen ett särskilt sätt, som gör att den omöjligt kan falla. Den faller ändå! Vad är det?

for han hem med mamma igen, och när han kom gården, släppte han mammas hand och sprang, fort hans ben ville bära honom, in för att göra pappa flat. Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort, att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle säga.

Där funnos också hans barndoms amuletter mot mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här soffan hade han legat och under tårar bett till en Gud Där nere gården hade han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med varje ny bok, med varje nytt blad, han vände

Hans farmor hade kallat honom högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte han , som gjorde allt för att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta sinnesförfattningen? Och kommo de med silverpjäser och skräddare! Var det ingen, som förstod honom? Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede och trött förtvivlan.

Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var sällan hon vågade uttala hans dopnamn, som ingen icke ens hans mor numera kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt hjärta tillbad. I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.

Han sade god natt. Hon kysste honom kinden, medan det rös till inom honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig. Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv. Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, alla mänskor! Humbug! Fy fan!

Såg jag däremot icke upp, gick han sakta fram till skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur länge som helst, och höll jag mig stark och låtsade, som om jag icke anade hans närvaro, kunde han sin väg igen, lika tyst som han kommit.