Det fanns i ryska hären namn, Som sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an.

Det enda, som lindrar, är att låta smärtan luft och jag utgjuter mina känslor dessa blad, i brist en lefvande varelse att tala till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt Jag är alldeles ensam.

Med anledning häraf anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om personerna i Hugos och Dumas' arbeten.

Det är liksom där aldrig ett träd finnas två blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne utantill. Men nu har hans timma slagit till sist.

Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara glädje. vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick mitt vägen. Jag stannade och såg honom. Han var passgångare.

rullade och vek hon noterna, gjorde hundöron hvarje blad, skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.

Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad.

Det har dessutom, djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven dessa blad. Jag önskade , att ingenting, som han kunde finna sårande, här skulle rum. Men sanningen måste ju fram. , ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig helt, att jag förpliktas till en oerhörd ärlighet.

En vaktmästare, som ordnade inkommande tidningar och råkade vara född i samma provins som vår store, hade med förlåtlig fosterlandskärlek råkat fästa sig vid innehållet i de blad, som utgingo från den store landsmannens hemort.

Men ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden. "Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore roligt att flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den som krälar der nere.