United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Du såg, att han föll?" "Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu, om han hunnit tända an." "De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris."
Lumpna, usla järn, du är mer stark, mer evig än min ande! Ha, ha, ha, ha! Hör, huru hvalfven skratta åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, men rädda, rädda hertigen och folket! Ej svar, ej tröst! Blott som ur annan värld kanonen doft igenom hvalfven suckar. Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar. Frid, frid! Tionde scenen. Daniel Hjort. Johan Fleming.
Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående. Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård. Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som hoppade i land.
Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras!" Kanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats.
STÅLARM. Visst står vårt slott, det än ej störtat samman, ehur' det snart får skäl: besättningen gör myteri, står trotsig vid kanonen och skjuter ej: förräderi kringsmyger, insnärjer oss. EBBA FLEMING. Och ingen hjälp från Polen. JOHAN FLEMING. O, Sigismund! OLOF KLAESSON. Så återstå dock vi. STÅLARM. Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi, vi, öfvergifne och förgätne här!
I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, en knappt hörbar smäll följde detta, och dess verkan var i detsamma spord på slupen; ty med fälld hand och sjunket hufvud neddignade löjtnanten i famnen på den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.
Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad, skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.
Dra'n inte andan, förr än ni ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna! Glada i synen sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja! Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett besynnerligt åbäke. Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han måtte väl inte skjuta? Gör dig inte till ett spektakel karlen såg så hygglig ut.
Dagens Ord
Andra Tittar