United States or Saint Kitts and Nevis ? Vote for the TOP Country of the Week !
Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren vände sig åter till vittnet.
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.
Orden »klagoskrin», »stön» och »suckar», »vefylld trängtan» och »beständig trånad» äro favorituttryck särskildt under detta skede. I
Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram, Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok, O, hur saligt att ila I den älskades armar då! Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där, Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns, Och af svallande pulsar Vaggas själen till gudars ro.
Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud.
Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring Singoallas liv och viskar hon hör icke vad, men det ljuder, som när en vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.
Till mina klippor, hårda som mitt öde, Vill jag tillbaka vända; intet lif Skräms där af mina suckar, ingen ört Förtvinar där af mina tårefloder, Och minnen af min sorg blott finnas där. I solhvarf ren jag lefvat ibland dem Och längtar åter till min själs förtrogna. Så långt har det då kommit!
Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tårar och vrede.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.