United States or Moldova ? Vote for the TOP Country of the Week !
Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som gjort mig godt, om jag kunde. Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig... Om hon lefvat ja... Om det icke hade funnits en dålig qvinna... Sådan som jag... Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag öppnar dörren: de se dig icke.
Till mina klippor, hårda som mitt öde, Vill jag tillbaka vända; intet lif Skräms där af mina suckar, ingen ört Förtvinar där af mina tårefloder, Och minnen af min sorg blott finnas där. I solhvarf ren jag lefvat ibland dem Och längtar åter till min själs förtrogna. Så långt har det då kommit!
På en gång stod det för mig, att jag under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle vi nu plikta för detta?
Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse.
Här hade han blifvit född, här vuxit upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att få lefva med henne, den älskade!
Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt. Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade kunnat vara annorlunda.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena Din stackars onkel lefvat all sin tid, Hur ensam han måst kämpa ut sin strid, Mot andras hårda hjärtan sitt förstena. Bland främlingar, i obekanta spår, Han vandrat från sin ungdoms första år, Af ingen egen följd i lifvets skiften. Först nu, nu, när jag nalkas griften, Jag fått
Hon är visserligen inte på långt när så exklusiv som doktor Luoto, men »han måste inför sig själf medge, att hon öfverallt, äfven i de största förhållanden, hade väckt hans uppmärksamhet». Fru Alvén är gift med en man som är många år äldre än hon själf; hon har lefvat i ett lugnt och i yttre hänseende lyckligt äktenskap, men »drömmen om det gyllene slottet har aldrig upphört att följa henne». Hon har ett barn; gossen är konvalescent efter en svår sjukdom, och hon har slagit sig ner på trakten för att han skall få andas landtluft.
Här jag lefvat nu med likars bistånd, Som en rotlös gran mot andra fallen, Tung för mig, en börda för min nästa; Lifvets gåfva vill dock än jag skatta, Om från striden, nära kyrkan hållen, Än med seger hem den ädle kommer." När den gamle hört det sista ordet, Gick han ut, som om från glöd han ilat; Aftonrodnan var dock bleknad redan, Innan kyrkobyn han hinna kunde.
Se, emellan nyckelben och nacke Bär jag knifstyng, af hans maka hugget; Nödgad sedan för det kära lifvet Att dem följa genom ödemarken, Har jag lefvat trenne dygn i skogen, På det fjärde kommit hit omsider.