United States or Norway ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall säga. Tyst bara och följ med! Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram till spiseln. I rummet var alldeles tyst.
Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra det lif du för!
Hans ögon voro fästa ömsom på hustrun och ömsom på en liten varelse, som låg på golfvet, inbäddad i en klädkorg, och som med de små armarne sprattlade i luften, liksom sökte hon någon för andra osynlig ... någon som fans, men som hon ej kunde nå ... något ... måhända vingen af den engel, som måste vika nu, då jordelifvet skulle begynna. Liisa stod en stund qvar.
Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som gjort mig godt, om jag kunde. Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig... Om hon lefvat ja... Om det icke hade funnits en dålig qvinna... Sådan som jag... Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag öppnar dörren: de se dig icke.
Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro säkert edra känghasor! Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk ... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor.
Öfverallt var der ljus i fönstren julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk. Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik.
Madamen steg upp, lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton: Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha sådana som ni i mitt hem, hör ni. Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam sade Liisa, alldeles dekontenanserad, och skulle se efter dem.
Det föreföll henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt annat än likgiltig. Det pinade henne.
Hon var så blek just nu, hennes ansigte hade ett lidande uttryck, som förskönade det och förlänade det någonting fint, genomskinligt, nästan vackert. Hon var så ren i den hvita tröjan och så hjelplös, så fullkomligt hjelplös som ett barn. Så hade hon då varit hela qvällen ensam och sjuk, under det han gått ute med Liisa.
Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led och stred och arbetade för att få dig fram... Hon grät och hon grät ... jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om förlåtelse ... af Gud!