United States or Lithuania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet. En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt, och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan att äga varandra alldeles.
Dessa stucko djerft fram sina gula kronor, stirrade upp i skyn efter strålarne, spärrade ut med bladen och stretade emot det orättvisa behandlingssätt de voro utsatta för, i det de sågo så sjukligt gula ut som det var dem möjligt. En potatisplanta stred om utrymmet med en frodig tobaksväxt, men torfvan var för liten och de vantrifdes båda.
Han använde sina stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla vapen, som stodo honom till buds. Han ville ha en bok för sin egen del. »Ja, men Nenne kan ju inte läsa.» Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
Och när de om en stund befann sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans lidelse och hans fruktan för en katastrof.
Och dagen derpå, när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det, läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad. Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna.
Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det aldrig. En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de varken kunde sitta, stå eller ligga. Och, sade David, kungen gick utanför buren och pekade finger åt dem
Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt, kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår lille gosse låg och stred med döden.
Hvad skall det för resten bli till?» »En plaid.» »Du har ju tre förut.» Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver hennes drag. William satt och stirrade ut genom fönstret.
Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med! Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår."
Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så. Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en gammal cyniker förmår. Nå.