United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om detta varit den naturligaste sak i världen.
Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt vad jag kan. Men om det icke lyckas och det känns så då vill jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade. Behövas handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig.
Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga: »Nenne.» Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade: »Jag lovar dig att en gång ska jag' skriva en bok om dig också.» »Bara Nenne », upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg själva klämmen på hans önskan. »Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska' vara rätt.» Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.
När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma: »Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle säga, så fortfor mamma: »Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?» Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv hittat på, därför att han inte kunde säga s. »Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.
Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas ansikte och sade milt, men bestämt: »Pappa skriva bok bara Nenne .» »Vad för något?» »Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde han rösten nästan hela tiden. Då förstod pappa. Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten han var, hade han sin fordran på rättvisa.
Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan? Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken: Till lille Nenne från Pappa. Och först då blev Sven nöjd. Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd.
Han använde sina stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla vapen, som stodo honom till buds. Han ville ha en bok för sin egen del. »Ja, men Nenne kan ju inte läsa.» Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.» Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han: »Står där ingenting om Nenne?» Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade: »Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?» Men Sven gav sig inte.
Där fanns också pappas egen bok om de stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok om bara Nenne. Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.
Dagens Ord
Andra Tittar