United States or Algeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle bli bara ögon. Pappa såg och såg och anade, att det var något riktigt märkvärdigt, som hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen. »Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
Ty de hade alla förstått, var och en på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det för att få leva för dem. Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss alla att le genom tårarna, när han sade: »Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
Han kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om detta varit den naturligaste sak i världen.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon. Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram. Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de små benen.
Våra gossar hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig ut. »Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.