United States or Saint Lucia ? Vote for the TOP Country of the Week !
När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad. Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade: »Det är färdigt.»
Vi vilja icke göra någon till konung; gör vad dig täckes.» Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nämligen hos de store i staden, vilka fostrade dem.
Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt mig. När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra stammar, så ock edra äldste.
Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt dig till konung över dem.» Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde icke heller stiga av brist på pengar. Stamfaderns eminenta förmåga, som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös på Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste krönikören i fäderneslandet.
Mannen, som skrev versstycken, hade med ovanlig klokhet och takt förstått att tillfredsställa både folkets och de kungligas poetiska behov. Han hade nämligen använt sin ungdom på det folkliga och nu ägnade han sin mannaålder åt det kungliga, varigenom han blev allas gunstling och kommendör av Nordstjärneorden.
Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade, utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har till eder. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån för att jag nu icke skall tala för strängt.
Ett manligt biträde såg på mig och sade: »Belåning?» »Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok. »Huru mycket?» sade biträdet. Jag kände att jag älskade henne. »Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå. »Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag älskade.
Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren kom. Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa.
Här skrev han upp på sig själv . Nej, det var inte rätt. Det var syndigt. Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose.
Dagens Ord
Andra Tittar