United States or Zimbabwe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han förde mig då in i familjens finaste rum, där hans mor befann sig. "Mor", sade han, "jag ville visa farbror, huru jag kan gömma och vara rädd om mina saker." Han öppnade därvid en låda och visade mig sina tidningar, som han hvarje söndag fått i söndagsskolan. Där lågo de alla fina, oskrynklade som om de nyss lämnat tryckpressen.
Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli mätt af att se på dem. Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting Såså, mor!
Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som låg vid fähusdörren. Skola vi bulta på? frågade Bella. Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, föreslog Aina. Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på trappan.
Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".
Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland dina söner skall du giva åt mig. På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg. Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda.
Jag går framåt på den fuktiga och mörka stigen, illa till mods, och en träbyggnad av ovanligt utseende hejdar mig. Det är en avlång och låg låda med sex ugnsluckor . . . Ugnar! Store Gud, var är jag då? Bilden av Dantes helvete, kistorna med syndare som rödglödgas, spökar för mig och de sex ugnsluckorna! Rides jag av maran?
Skogen brukade ju dock vara flyktingars första gömsle, och därför lät han den svettiga och yra hästen sträcka ut åt det hållet. Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hästen att vädra sina stallkamrater och förde honom till ett mycket upptrampat ställe. Det var för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada.
Ja visst springer dom. Jag letar fort fram en låda med fotografier över allt möjligt som jag själv tagit. Där är också en fotografi av några hästar på en kapplöpning. Jag visar honom den och säger: Ser du att hästarna springa? Inte! svarar han. Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom: Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten.
Hon var gruvligt trött, vankade likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången brödet och ostkanten. Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda. Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter. Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans.