United States or Qatar ? Vote for the TOP Country of the Week !
"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället, såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske, iställe." "Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men men. Vet hvad är de åt klockan!
Han strök sig för sista gången över pannan och sade: Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har en engelsk stil till i morron. Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans hjärtspets.
Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans olydnad, och för att han och mamma höllo ihop. Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var han förtvivlad.
"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan. Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud välsigne er!"
Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster, mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De genomdallrades starkare och starkare av färgvärme.
Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig! En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen.
Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig. Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den, han talade med. Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får ta det, hur ni vill. Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller kvinnor. Vissa kvinnor.
Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här återfinna för första gången: "Si, jag kommer snart." Underligt är, huru särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas.
Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle aldrig någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom... Kunde detta kallas kärlek?
Andra går till krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till sitt välsignade himmelrike.»