United States or Eswatini ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för sonen, som fick umgälla det.
Doktor Karolina hörde henne icke utan fortfor: Du begriper väl för guds skull barn, att det inte är din lilla svaghet, vi klandra! Envar har sin och på din ha vi så att säga väntat både länge och förgäves. Men det är sättet, barn! Som du inte tycks ha någon aning om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina fötter, dristigt och med högburet huvud. Man gör det med patos!
I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete.
Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej, Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd, Jag ger dig så för eget bästa som för ditt. Var ej beständigt färdig att med bittra ord Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd, Som du kanhända menar, är dock härskarns lott, Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.
Jag för min del, inföll fröken Alexander, måste alldeles bestämt klandra herr generalagentens fru mor och beklaga fröken Judit. Efter allt att döma voro ni båda bestämda för varandra och enligt min övertygelse har varje människa sin utvalda motpart, som hon förr eller senare finner, om hon inte ger tappt. Det är också min åsikt, sa Ludwig.
Andra går till krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till sitt välsignade himmelrike.»
Han blev vår ordningsman och på honom lassade vi alla våra förtroendeuppdrag, enkannerligen sådana, som gingo ut på att draga herrar lärare vid näsan. Undantagandes en viss snobbighet i klädseln och ett ständigt kammande och pomaderande, tvättande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra.
LEONTES. Fräcke, och du vågar så Inför din konung tala om ditt nidingsdåd! LEIOKRITOS. Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud. LEONTES. Säg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej! LEIOKRITOS. Jag vill ej se en okänd främling landa här På denna ö. Från hafvet, så en siare Mig förespått, min ofärd en gång komma skall.
Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är, sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen. Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här. Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio mark.
Fruns enda kaktus det sku' då riktigt salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin kalla graf!» »Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter Schana, gå är hon snäll ..., säg, att kusin ska' vara här klockan elfva, hör hon.