United States or Marshall Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om han i stället strax förslösar denna inkomst på ett öfverdådigt lefnadssätt, är väl sådant både att beklaga och klandra, men kan svårligen anföras såsom bevis för skadligheten af allt för höga arbetslöner.
Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar, böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade anspråk, som ställts på dem.
"Du var dock med", så talte han omsider, "På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider Är det den lön, du för vår seger fick?" "Herr general", så svarte veteranen, "Se här är det gevär, ni själf mig gaf. Ännu är pipan utan fel, och hanen Ger eld som fordomdags, det är nog af. Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra; Man är ej sämre, då man är som andra, Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga, den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en halvblind gumma, och den tarvliga drycken.
Ibland likväl, när han var rätt i taget, Beskref han finnens enfald för gelaget, Hur ärlig mången var, men dum också. Han log hvar gång, ett jättelöje då. Men kom en annan och försökte klandra Pass! Det gick an för gubben, ej för andra. Långt förrn berättarn hunnit än till slut, Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!
Gruber framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra och skrek sig hes för att överrösta dånet.
Rosa, mitt förvillade barn, klandra ej strålen, därföre att den gått så långt bort från ljuset; ju klarare den är, desto längre hinner den och ju längre den hinner, ett desto klarare ursprung röjer den.
Klemens läste denna framställning med största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd, att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra eller varna och lät icke ana vad komma skulle.
Snart såg han sig omgiven av en skara unga män, som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor. Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga. Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur.
Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra; Men hur min vrede är, det vet ni ju. Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta, Det är, gunås, som lynnet är. Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär, Förarglig ofta, knarrig, snar att träta. Dock vet jag att ert värde mäta, Vet, hur omistlig ni är här, Hur det stod till i gården er förutan. Nu ljuder åter rätta ton i lutan. v.