United States or Cayman Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men om på orätt väg jag går, Så låt mig det förfara Och hjälp mig, förrn jag komma får I evig nöd och fara Med de fördömdas skara. Så vill jag prisa dina råd, Så länge lifvet varar, Och tala om din makt och nåd, Dem städs du sammanparar. Berömma vill jag, Gud, ditt namn För jordens släkter alla, Att de ock måga i din famn Med god förtröstan falla, Dig lofva och åkalla. N:o 131. Julpsalm.
Innan denna dag Har nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll, En kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag; Ty hvem skall oss beskydda? EURYSAKES. Svärd, hvar får jag ett? Min vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd I denna högra! EUBULOS. Ja, ja, Ajas lefver än, Den stolte Telamoniern lyfter högt ännu Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.
Kom, sälla stund, kom mildt och fort, Då jag får hädanfara, Kom, död, och öppna mig din port Till lifvets himmel klara, Kom, Jesu, tag af nåd mig mot Och bed för mig vid Fadrens fot, Att jag får hemma vara! N:o 381. Det har jag städse funnit, Att jordisk lust är kort; Knappt har den börja hunnit, Förrn den är tagen bort.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen, Gick till hvila, då de andra gingo, Tycktes somna, förrn de andra somnat, Men långt förr, än någon annan vaknat, Ren vid första glimt af morgonrodnan, Smög han obemärkt ur stugan ensam.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." Som han sagt det, sågs en vålnad skrida Genom dalen i långsam gång, Upp mot fjällets höjder han styrde stegen Och på toppen trädde, där Fjalar satt. Kungen syntes häpna, när han kände Gråa vandrarens drag igen. Utan ord han satt, och hans hand med svärdet Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Hyddan lämnade jag med bäfvande hjärta och tillslöt Dörren och vågade ej, förrn redan jag nalkades hemmet, Stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande.
Rent hjärta älskar Herran, Så har han själf oss sagt; Säll den, för honom träder I tukt och menlöshet, Han bär rätt bröllopskläder, Han ser Guds härlighet. N:o 282. Korset. Hvi känns mig tungt det kors, jag bär, Hvi klagar jag så ängsligt här, Där allt förgängligt är, Där sorg som glädje rast ej har Och knappt har kommit, förrn den far?
Men gick hans trupp, då han själf sprang fram, Och kom han i strid förrn den "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen." Han förde då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ihop till slut: Med tjugo vasagossar Stod nu i hären han.
Finnen, visste han helt godt, Är för trygg för att ha brådt, Ville därför hjälpa arten, Icke modet, endast farten. Pipa skulle dock han ha, Eljest var det aldrig bra; Men med röken frisk i munnen Slogs han gladt, fast öfvervunnen. Ofta midt bland vapnens brak Tog han därför ny tobak, Lät sin närmsta busse bida Och slå eld, förrn han fick strida.
Hän de gingo till gamle kungen. "Fader, länge fördoldt i din borg Splitet grott, och förbittring Ändats lömskt i vårt hjärta in. Broder skydde att nalkas broder, Följde smygande fjärran hans steg. Nu vi vilja försonas, Förrn ditt rike vi sänkt i sorg. För Oihonna vi flamma alla, Genom henne blott tändes vår fejd; Den skall slockna med hoppet, Om hon skänkes åt en till brud.