United States or Azerbaijan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom. Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden.
Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg, Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum, Ur höga anors strålande festsal ut; Men, af den stolta skickad, en tjänare Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord, För alla bilder purpurgardinerna, Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick På honom fäste helgade fäder mer.
Vi trodde att vi på den stora Pennsylvaniabanan nått fullkomligheten, då ett passageraretåg uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia på tretton timmar, ungefär tjugusju mil i timmen. Det döptes till »blixttåget». Detta var inte därför, att vi tyckte att blixten var så långsam, utan därför att vi tyckte, att tåget gick så förskräckligt fort.
Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler, och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här för att göra vigtiga forskningar.
Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten Stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast; Helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher, Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan." Så han talat och smällt den gamle soldaten på axeln.
När den lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När han blommade, var han vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden. Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han sprang, och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden. De voro snart mitt ute på den rimmade heden.
Hon kramade min hand Och vände stilla mot den smala stigen Och började med långsam gång sin färd. Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd, I täflan med min tunga, henne åter; Hon såg min tår ej, och min bön dog bort, Förgäfves klappande på hennes hjärta. Sin bana gick hon, obeveklig, kall, Den bleka månen lik på vinterns himmel.
Bröderna i långsam vandring hunno Det bestämda stället, där vid träsket Tallmon öfver dalens väg sig höjde, Och, af skogens snår försåtligt dolda, Riktade enhvar sin blick långs vägen.
Och då ingenjören gjorde en långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade: Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta Pappa då? Är han mycket orolig? Ånej, det tror jag inte.
Så såg jag än med vemod, än med glädje, De dunkla hamnarna af forna fröjder, Än bedjande för nattens flykt, och än Att solen evigt ville borta dröja. Men bergens toppar klarnade i väster, Och snart mot dalen i en långsam ström Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar, Och dagen frambröt, och hans strålar föllo På Minnas bleka kinder ren.