United States or Guinea-Bissau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sittande på en stol, alltför utmattad för att orka läsa, stannar jag uppe, försänkt i slöhet, under en halvtimme. Då beslutar jag mig för att gå ut och vandra tills morgonen inbryter. Jag går ned. Natten är mörk och byn sover, men hundarna sova icke, och på den förstas appell omringar mig hela flocken med vidöppna gap och lysande ögon samt tvinga mig taga till reträtten,
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.» »Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven. Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak. »Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»
Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.» »Nå men novellerna och teaterpjesen?» »Ja, det är ju det han lefver på förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.» »Han skrifver ju på en roman nu.» »Han vill, men han kan inte.» »Hvarför icke?»
Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp. Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till? Kungen förstås! Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl!
Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit. Och tänker en ännu längre. Och minns! Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Aldrig tyckte vi tre oss ha sett fagrare syn, än dessa menniskor, som aftecknade sig mot de kala bergen, och aldrig ha qvinnohjertan klappat lifligare vid åsynen af manliga varelser, än våra. Det förstås, att vi kanske kunnat bli gladare, om de mötande varit qvinnor, men vi voro ej orimliga i våra fordringar.
Det var för penningars skull förstås, hon var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.
Kronofogden själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse, länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti; och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap. Förstås att det var herrar därefter.
Jag har inte läst något af honom och känner honom således inte." "Inte? Är det möjligt? Skall det förstås så, som om ni inte heller ville känna honom?" "Det skall jag svara på, när jag fått erfara hurudan han är." "Tillåter ni, att jag hemtar åt er några af hans arbeten?" "Gerna. Men om han är sådan man säger, kan det lätt hända, att jag inte läser många sidor."