United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
Redan före »herrns» död herrn var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband och kokard.
Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och den gamle smeden borta vid byns utkant. Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som frun ännu behöll honom. En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se till andras arbete och att själf arbeta.
Lasse var hans bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde. Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.
Man kunde godt tycka bra om starkt och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig. Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått något i sig.
Det var för Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens. Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva till morgonen, menade modern. Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken. Så drog han pojken upp ur sängen.
Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet, höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom. Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.
»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla bröllop till mikaeli.» »Ja», sade Lotta och neg. Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och fruns. Hur väl mindes hon nu ej allt!
Han sa så i jons, Träsken, och nu säger Karl Viktor Kling detsamma. Det var ord, sade mor i Sutre. Men sväran jämrade: Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som juleljus i ottesång. Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa. Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra
»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.» Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.
Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln, som hängde öfver den vintriga jorden. Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret i ovanlig oordning. »Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och dit.»