Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara; Lasse räds hvarken hat, afvund ell' tvång. Ingen törs göra mer än han kan svara. Rätt måst' trots orätten hafva sin gång. Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara! Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång. Tänk, min vän, att man för den skull mått' liva Lustig, fast om det är mot ens behag.
»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra fanstyget slåss ingen kristen...» »Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.» »Efter två?» frågade frun...
Hur frun pekade ut på gården, där Lasse stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod om den. Ännu var blott hufvudet färdigt det glänste och sken som atlas. Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om hon råkade så väl ut. Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden... Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.
Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad, kanske kunde hon få honom från det där andra. Ännu en blick mot stranden. Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren, hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...
Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af med synderna. Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade rätt.
Det var frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen. Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så innerligt vackert om förlåtelse. Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand. Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva annorlunda!
Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker. Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog schäsen in i skjulet.
De äro tagna ur Columbi anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke? Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt.
En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma på bal den aftonen. Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det. Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade, då han ännu var Lars kusk. Lotta blef ensam i stugan.
Men det redde sig igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle. Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå! Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr! Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som hon ville lefva och arbeta för. Tänk, hvad han skulle bli glad!
Dagens Ord
Andra Tittar