United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra fanstyget slåss ingen kristen...» »Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.» »Efter två?» frågade frun...
Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och den fjärde Daniel. Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke. Det är käringen själv. Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder. Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad.
Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit henne mot hennes vilja. Än sen då? sade mor i Sutre. Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben. Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har blitt velig. Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den digra barmen.
Med rocken och mössan fortfarande fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur. Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius. Men Tun-Lars var arg.
Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet. Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet. Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken. Har något hänt? Vad då, då? Gästgivarn sade: Jag går till ögårn. Och han drog till med ett litet löje. För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst.
Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin vistelse i utlandet vunnit.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade: Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven? Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar länsman, om han ska bli fast?
»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars Lotta och hennes slut. Var det hans fel?... Direkt? Eller indirekt?
Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel.
Vad heter hon? Det med! kved gumman. Är han så ilsk så han tappar minnet. Och hon skrek: Boel Svensdotter! Gästgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns han det nu? Flåbuse! Länsman skrev, sade: Gumman ska akta truten! Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka på stolen. För pussar, ja! skrek hon. Kom och pröva! Han elakings älende och skrävelkäft i storstövlar!