United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varorna voro över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i kärra efter häst med pingelverk över manken.
Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när Hanna var med än vare sig förr eller senare.
Nej, det har en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk att de dra sjukdomar efter sig. Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket. Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så långsamt, hon gnisslade så synnerligt.
Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen. Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa. I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt. Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig. Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte. Men Träsken sade: Är det mig du skäller för löst folk? Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna.
Svarade länsman: Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog. Och Träsken bugade, trugade och drog. Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om annat.
Och Valborg tänkte: Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt. Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade: Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu. Tennkärlen klirrade samman. Vem har sagt det? Han såg åter på henne, under lugg. Träsken.
Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka en gåva av Träsken och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen.
Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av slag. Hon stödde sig mot dörrposten. Vad är det nu då mumlade hon. Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg. I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett. Vart går du då? frågade mor i Sutre. Men han bara skrek: Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg
Och med ryggen vänd mot Träsken sade han: Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften. Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran. Vad tänker du på då? frågade Träsken. Gästgivarn svarade: Jag tänker på rättvisan. Vad är rättvist då? fortsatte Träsken. Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och vaggade sakta av och an.