Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden kär, som dig. Halloh, flickor! hördes i detsamma Berthas hojtande röst. Hvad i all verlden kuttra ni länge för er sjelfva? Kom vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg.

Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid gossens trohjertade blick. ja, men ni sade det också, fortfor han. Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra riktigt bra.

I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.

Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne ondt, emedan hon sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för dem. vara, fortfor den andra, men i hennes ställe skulle jag smugit mig i en knut och hållits der, i

Hon kom in gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle , och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville inte framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig. Sedan tvingade hon sig att den väg, som Hanna anvisat henne. Hon torkade sorgfälligt sina fötter granriset framför trappan, steg långsamt uppför och gick in.

Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det? Fru Palmfelt betraktade henne forskande. Hvarifrån har du fått dessa skrupler? frågade hon vänligt och fattade Hannas hand. Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande Bella, sade Hanna rodnande. Och jag har ibland tyckt mig märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.

Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde hennes lif.

Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro .

Hvar bor du, får jag följa dig hem? Jag bor Annegatan, sade Hanna utan att låtsa om den senare frågan. Men Bella var fast besluten att icke låta dörren nytt slå igen mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna steg utför trapporna. Får jag följa dig? bad hon med något i stämman, som gjorde det omöjligt för Hanna att neka.

Äfven Jenny slingrade sig behändigt undan genom att låtsa hafva sagt miste, magistern rättade henne; man fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa, tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek för henne. Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna.

Andra Tittar