Vet du, att din maka är död, att dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din fader och lärare, pater Henrik, icke mer är ibland oss? Har du sett den kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt är fåfängligt, allt, allt! Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.

Det visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, hon och Madame Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade kyrkogårdarna till balsalar.

Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. bida , till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. De som hata dig varda höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till. Därefter tog Job till orda och sade: Ja, förvisso vet jag att är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en moträkning mot orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna. Tankarne rände hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det bli, när mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det var bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda ljuspunkt.

Därför säger han till den lame: "Min son, dina synder äro dig förlåtna". Förvåning visar sig mer än ett ansikte vid dessa ord. De skriftlärde tänka: "Huru kan denne förlåta synder?" Jesus såg deras tankar och visste också bästa sättet att besvara dem.

Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma. Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning. Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf. Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens en stygg amma.

Men vägen var lång. många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud. Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit ville han ej mer. Nej, aldrig mer! Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och stöflarne burna axeln hängande vid sin käpp och funderade.

Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder, Vinnläggen eder därför, mina bröder, mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset nalkades nu tydligt, att man hörde sjöarnes gång mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade efter oväntat byte. Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret.

Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan bestå? Dock, hos dig är ju förlåtelse, det att man frukta dig. Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas hans ord. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. Hoppas HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.