United States or Finland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Först blir du förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i min närhet Du är från dina sinnen! Det är du som är från dina sinnen du själf. Du som på detta sätt kan glömma dig. Åh, hvad jag föraktar dig! Gör ett slut på det här, Lisi! Ja, det skall jag göra det har jag redan gjort.
Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla så. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som de? Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig till bättring?
Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig! Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick. Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själv och dock, jag har intet val! Du har låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden.
Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus. Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör.
Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, utfor Jenny Stenman i häftig ton. Fröken Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring. Visst icke, sade Hanna lugnt, men hon föraktar snobbar. Nej se, du har skridskor med dig, utbrast Aina Berg, glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. Jag visste icke att du kunde skrinna.
Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till. Därefter tog Job till orda och sade: Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
FÅNGVAKTAREN. Om längre här ni dröjer, jag svarar icke för hvad sker. JOHAN FLEMING. Farväl! FÅNGVAKTAREN. Hör ni, de komma re'n! OLOF KLAESSON. Var lugn! Åttonde scenen. De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort. DANIEL HJORT. Hvad ämnar han ställa till med mig? Jag ser på honom, att han föraktar mig. Ni blir efter. Vill ni bli kvar! DANIEL HJORT. Jag kommer.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt, Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne, Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas; Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar, Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt, Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager; Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd; Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar, Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."
KNEKTEN. Jag också, för att ordern lyder: skjut! DANIEL HJORT. Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt att krossa här ditt hufvud emot muren, du skakade på hufvu't först ändå. Nej, men han skjuter, han, för hertigen, som är så vänlig mot det arma folket, det du som folkets son i grund föraktar. Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, du med att det försvara himlen vinna.
Ty sonen föraktar sin fader, dottern sätter sig upp mot sin moder, sonhustrun mot sin svärmoder, och envar har sitt eget husfolk till fiender. Men jag vill skåda efter HERREN, jag vill hoppas på min frälsnings Gud; min Gud skall höra mig. Glädjens icke över mig, I mina fiender. Om jag än har fallit, skall jag dock stå upp igen; om jag än sitter i mörkret, är dock HERREN mitt ljus.