United States or Åland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag var en, som ville lyssna, en af granadörens sort, Och jag vände mig i stillhet från den höge herren bort, Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång. Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt, Med den vänstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt.
Den gamle knekten talte så, Sköt nätet bort, stod upp att gå Och tog mig tyst vid handen; Och genom byn vi följdes åt Och öfver ängens blomsterstråt Till blåa sjön och stranden, I pärlor klädd af daggens gråt. O, hvilken himmel, hvilken jord! Den gamle talte ej ett ord, Han tycktes blott betrakta.
Han hatar jesuiterna och adeln, och du, du älskar båda uti grund, och därför gör du ganska rätt uti att slaktas här för dem och slakta. Hvad pratar ni? DANIEL HJORT. Hör på, hvem var din far? KNEKTEN. Det angår icke er. DANIEL HJORT. Visst ej en bonde, ty bondehertigen föraktar du och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
DANIEL HJORT. Hvad har du då mot honom? KNEKTEN. Lustig fråga! Han är ju knekt som jag. DANIEL HJORT. Och därför skjuter du honom ner. KNEKTEN. Han gör så han med mig. DANIEL HJORT. Och hvarför? KNEKTEN. Hm! Därför att jag med honom gör just på samma sätt. DANIEL HJORT. Och varför? KNEKTEN. Fan vet hvarför! DANIEL HJORT. Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde. Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare, då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan.
Den gamle knekten på träbenet jag menar hans fosterfar, haltebolinken har uppfostrat honom på rätta sättet. Har han lärt honom stjäla, så har han säkert också lärt honom gömma. Du lär aldrig få igen ditt järn, Brackander, då det kommit i sådana lurifaxars händer. Men jag, länsmannen, skall hädanefter ha ett gott öga på den där korporalen och hela läsarepacket...
Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga.
Första scenen. Daniel Hjort. En knekt. DANIEL HJORT. Nå, hvarför skjuter du ej? KNEKTEN. Dum jag vore, om jag ej väntade. Så ädel vara som krut har bättre mål än luft. DANIEL HJORT. Ja, visst! KNEKTEN. Ser ni den där galejan där. Den kommer alt närmare. Snart vänder stäfven till. Då, fyr! ej förr! Ni skall få se, hur masten, skall braka ner och rorman mista knoppen.
De hade varit hos din far i rian och fordrat där, att med den rest af säd, som våld och krig uppå hans åker lämnat, han genast skulle deras säckar fylla. Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog; den fräckaste han lyfte upp och slog i blod till marken ned. De öfrige hans folk ur rian dref; en strid begynte, där knekten kom till korta.