United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det vill säga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen. Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade: Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod. »Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.» Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma mig, Georg.
Johan drog, och Petter sköt på, och syster Greta sprang bredvid med ett långt spö öfver axeln. Det skulle vara piskan. Men "hästarna" blefvo allt mera morska och ostyriga. De glömde löftet till lillan, glömde att det kunde gå henne illa. De sprungo, så att Greta inte hann följa med, de sprungo, så att vagnen stjälpte midt för den stora björken, som stod utanför trädgårdsplanket.
Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så, att han då icke förkastas. I sådana tankar glömde han, af ångest för sig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det säges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om räkenskapsstunden."
De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop, en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde. "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god, Gud är god." Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut på dagen och predikat för Maglena.
Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod, men som han utan den aldrig skulle fått känna.
Om du gifter dig, skall du aldrig känna dig lycklig, ty du kommer då att bära på en känsla af att ha trotsat hans vilja och gått dina egna vägar.» Dessa ord glömde jag aldrig. De stämde blott altför väl öfverens med rösten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade jag såsom straff för denna oförlåtliga synd.
Tiden gick och William glömde. Glömde ytligt, som man glömmer när hvardagslifvets småhändelser tränga sig upp, medan tanken, känslan, den fixa idéen omedvetet ligger och rufvar på djupet. Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo till staden och annonserade sina föreläsningar. »Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin mor. »Jag vet icke.
Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig av sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar. Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och tävlade om att få fylla hans bägare. Det var isynnerhet när han talade om forna ungdomsdagar.