United States or Indonesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu egentligen gnäller öfver, patrons ha ju betalt begrafningen, kan du då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut och lufta dig!
Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt honom själf. Han hade blifvit så blek så elfenbensaktigt blek. Och så var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen.
Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så egendomligt skrämmande på honom.
Förste Konsuln gjorde tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på andra sidan bordet, snett emot honom. Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och smålog. Duroc böjde sig mot Edmée och viskade: Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt han hade i nästa ögonblick ångrat det.
Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och blänkande som på en dödskalle. Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin själ? Ack, dårskap, dårskap!
Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också... Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken... den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.
Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar: Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har. Fadern rynkade ögonbrynen. Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
Och tack för det vackra minne, Du väckt i mitt hjärta, du, Och tack för ditt arga sinne, Och drag åt helvete nu!" Han strök sig om ögonbrynen, Det tycktes, hans blick var skum, Han svängde sig, barsk i synen, Och gick tillbaks i sitt rum. Det var densamme bjässen, Jag minnes sen fordomdags, Det var densamme von Essen, Som stridde i Savolaks.
Hon log och vände sig om. Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till en bågsträng. En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för honom, att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna.
Den står vid spisen. Det tör finnas glöd kvar. Och då han lommade bort, ropade hon efter honom: Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma. Hon vände sig åter till länsman. Ska det bli skallgång? Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen. Så sade hon: Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han hängde här vid grinden i morse.