United States or South Africa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och från detta vanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart åter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är en konungs element. Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag känner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?"
Hur mycket vägde ni förut? Åttiofem. Då väger ni ju bara tio kilo nu det förstår jag inte. Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta hundraåringar. Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra heller. Jo, två Frippe och v. Essen.
Och tack för det vackra minne, Du väckt i mitt hjärta, du, Och tack för ditt arga sinne, Och drag åt helvete nu!" Han strök sig om ögonbrynen, Det tycktes, hans blick var skum, Han svängde sig, barsk i synen, Och gick tillbaks i sitt rum. Det var densamme bjässen, Jag minnes sen fordomdags, Det var densamme von Essen, Som stridde i Savolaks.
Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas möte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och glädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt Essen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af hans halft franska, halft svenska yttranden.
Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas hälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med E , professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått genom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti.
Och straxt därpå: "Såg du, Essen, där glimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans strumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel hvilkendera afgöra vi ej men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva Lydia och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad."
I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd, att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat några.
Han stod där sjuttiårig, En kämpe till min och blick, Smärt, högrest, silfverhårig; Där har du hans yttre skick. Men hvad vållar hos gubben vreden? Han stampar helt vildt af harm. Vi lefva ju midt i freden, Hur gör han sådant alarm? Betrakta blott lugnt processen, Så farligt är ej därmed; Du ser den gamle von Essen, Du ser hans vanliga sed. Nu ropar han.