United States or Angola ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men, moster hon vände sig häftigt till Mademoiselle de Rocroyes jag är ju icke färdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan jag väl?... Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.
Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt. Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu.
Under den första och skönare hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära.
De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina föräldrar men sedan efter revolutionens utbrott hade hon kommit till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän abbéen förde henne till Paris.
Om vi i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande.
Hon hade gladt sig så mycket att få resa hem till julen, och hade hon fått det, skulle detta varit en stor hjälp för henne. Men en vecka innan skolan slutade sjuknade hon i difteri. Hon måste genast föras till sjukhuset, där hon sedan fick ligga under hela julferien. En stjärna lyste dock på Gretas mörka himmel denna dystra tid, och denna stjärna var syster Lydia, hennes trofasta sköterska.
Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker klang i den dystra cellen. Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
Han har de bilderna för själ och öga. Och dock så är det han, just han, som nyss befallt Det dystra sorgespelet börjas åter, En hopplös färd, en vandring utan rast och halt, En mistning steg för steg af hemland, ära, allt; Hvad blott ett brustet hjärta ej begråter. Ett verktyg för en annan viljas lag, Ej strid, men flykt han nödgats anhefalla.
Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.
Detta på det sjunde är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore 6 år. Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden.