United States or Guyana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord, som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn? Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma, olyckliga moder. Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna.
Nyss, då den gamle begärde min hand, och mitt hjärta af ömhet Fylldes och gärna hans ensliga lif jag förljufvat och tröstat, Mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal. Nu, då en gäst har kommit från vidt aflägsnade länder, Okänd mer än en sky, hit drifven af vindarne, okänd, Talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras af kärlek.
Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lämnade Johanna stugan. Hon gick denna kväll en halv mil och vilade över natten i byn Fågelvik hos en bonde, som var besläktad med Kerstin. Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom ensliga, okända trakter, men tanken på Sven gav henne mod och bevingade hennes steg.
Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i templet, avvaktande uppenbarelse.
Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och utan sorg.
Sorgbarn fattade sin faders hand och förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från grottan. O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa klippor? Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den ensliga bostadens invånare deras ankomst.
Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att tillhöra henne sjelf. Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
Du, som väckte Mig ur jordens grus, Låt mig bland ditt blomstersläkte Spira ren och ljus, Att, då sommarns sol mig glömmer, Någon ängel vänligt gömmer Bland de minnen, han från jorden bär, Minnet af min tysta blomning här! Ensliga sken, Flamma, som stjärnornas ren, Ljus från min fädernehärd, Tindrar i natten du än? Glada, förtroliga värld, Väntar du vandrarn igen?
Nu tynger Din hand öfver henne; Du jagar Med sorger, som pilar, allt jemt hennes dagar, Till dess hennes själ in i döden är trött, Tills slafvens och konungens önskan sig mött; En önskan, att snarliga hädan få vandra, Och gisseln den ena och spiran den andra Förbyta, och allt hvad som lifvet än gaf, Mot lugnet och ron i sin ensliga graf. Och vardt af morgon och afton den andra dagen.
Där förgäten jag satt I min ensliga dal, Såg jag stjärnornas tal, Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt, Hur de strålande bo I det eviga blå, Och då flydde min ro, Och då tänkte jag så: Hur oändlig, o Gud, Är din kraft, och hur rik! Blott ditt härskarebud, O, en vink af dig blott, Och jag, stjärnorna lik, Genom rymderna gått, Och nu suckar jag här!