Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Välan , låt oss över till araméernas läger; låta de oss leva, vi leva, och döda de oss, vi stodo de upp i skymningen för att in i araméernas läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se, fanns ingen människa där.

Han var ännu alltjämt en oförvägen ryttare, och det bar af i sporrsträck genom skog och mark, vintertid också öfver sjön mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och blodet sjöng i hennes ådror, och håret fladdrade och ögonen tindrade och tankarna gingo vida. Om vinteraftnarna smög hon sig också alltid ner för att sitta med pappa framför brasan i skymningen.

Vi va' lika galna bägge två ... , än se'n ... karlbelätet fick jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabbanSchanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.

Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. blickarne förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne i långa kyssar, som en gång värma och svalka som en gång släcka och tända en blyg åtrå.

Här, där skymningen nu oss möter i skuggan af barrträn, Här är siskornas lind, hit komma de första om våren, Smekas granarnas skott eller yfvas och sjunga i toppen, Liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad. Men nalkas jag sakta och får mitt giller hällen, Skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren Börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka.

När skymningen fallit, satte han sig farstukvisten att röka, vid skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering. Ett, tu, tre hörde han glam backen och ett fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

Men Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige dolkslungaren skam. Erland gick emot honom med höjd kniv.

Hade solen skinit himmelen och naturen visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som nu, de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror och regnets vemodiga sorl.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt sig golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar.

Han svarade icke utan såg framför sig i skymningen, lugn med sina tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. fru Maturin vilat ut, reste hon sig och bjöd farväl. Icke heller nu svarade han och hon gick utan att särdeles fästa sig vid hans ohövliga tystnad.