United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Edmée hade åter satt sig ned intresserad och lät honom knäppa upp kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt. Slöjan slog hon själv från pannan den hängde löst, som en spansk mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden, som gick, slog hon sig ännu en gång till
Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa håret, hade ett mörkt, bistert uttryck. Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och puttrande, Maglena helt upprymd såg för sig en kungageterskas härliga tillvaro.
Det skall pina mig att ta mig af henne och det skulle pina mig att inte göra det.» »Nå jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa han som hade eld i håret.» En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon violer.
Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång. Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden. Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård! Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över ängslappen in i täppan. Nå, Gud sig annåda!
Den snälla och intagande frun i huset tar mig vid handen och leder mig till en spegel för att jag själv skall få skåda hur jag ser ut. Ansiktet svart av stenkolsröken på tåget, kinderna ihåliga, håret fuktigt av svett och gråsprängt, ögonen hemskt stirrande, skjortbröstet solkigt: det var en ömklig åsyn.
Äntligen tystnade klockan i gruset. Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas. Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring!
»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!» »Men jag har ont i halsen också.» »Tag Painkiller.» »Och ont i magen!» »Tag Painkiller.» »Och ryggskott!» »Tag Painkiller.» »Och tandvärk!» »Tag Painkiller.» »Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont i håret sen i går kväll.» Freedlund lyste som en sol. »Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall!
Det lockiga, rika ljusa håret och kanske också hennes eget hjärta sade henne genast, vem han var. Hon skyndade sig fram förbi de andra nunnorna och omfamnade honom med en ömhet, som genast gjorde den lille till hennes förtrogna vän.
Jag förstod, att gjorde hon det icke, så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne kvar.