United States or Moldova ? Vote for the TOP Country of the Week !


Allena var jag, Han kom allena; Förbi min bana Hans bana ledde, Pan dröjde icke, Men tänkte dröja, Han talte icke, Men ögat talte. Du obekante, Du välbekante! En dag försvinner, Ett år förflyter, Det ena minnet Det andra jagar; Den korta stunden Blef hos mig evigt, Den bittra stunden, Den ljufva stunden. Törne, du min syskonplanta, Svept i vinterns is, försmås du, Höljd af taggar, hatas du.

Än alla dem hon hjälpt, ? Hur många fattiga stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta har hon satt pengar till för att dem rena och hela i kistan, de gamla tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan hvarken lön eller tack?

akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet. Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock . Den är gammal och omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.

Och gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man. Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren, svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina effekter och ge sig i väg när tåget stannade.

Hopkrupen och höljd av ohyra satt han i askan, och det grågula håret vargpälsen, som han hade svept om sig, lossnade fläckvis och föll av. Hans skor voro sönderbrustna, att bara fötterna stucko ut, men trälarna tänkte icke att förfärdiga några nya åt honom, efter han aldrig lämnade härden.

Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten. Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att sergeanten vaknade.

Nosen hängde mot jorden. Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar händerna, en svart slokhatt nedtryckt huvudet. Han hade icke något ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen fanns icke. Det var svart. Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden. Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten.

Men stod du en gång, svept i dimmans flor, kullens spets, af vårens morgon famnad, Och drack en rosenånga, fast du ej De röda skålar såg, hvarur den flödde, Och badade i värma dina lemmar, Fast värmans källa doldes för din blick, Och såg du en flyktig storm förjaga Den lätta dimman, såg du berg och dal Förtroligt träda fram ur formlösheten, Och såg du med klara ögon glad De vänner, som din vällust nyss beredde; vet du, hvad jag var och hvad jag blef Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.

Själf jag slagit opp ett sidentält, Och i tältet slumrar älskarn nu, Öfverskyggad af en sobelpels, Och med hufvu't svept i gyllne tyg." Du, min flicka, du, min röda blomma, Aldrig satt ännu och aldrig omsatt, Ej med svala flöden än begjuten, Än ej plockad, än för ingen doftfull, Aldrig kysst ännu och aldrig famnad, Sköna, finge jag en gång dig kyssa!