United States or United States Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade haft begrafning med konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt. Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt toddyglas. Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen.
Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade sig och blef djupt melankolisk. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan hjelptes man åt vid explikationerna.
Hur skulle den omständigheten att hans mor ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över att se honom så här melankolisk och sorgsen!
Det lilla dramat är, med sin pompösa hållning och sin uppstyltade slutledning, en ganska löjlig historia. Men de långa, melodiöst flytande replikerna dölja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider af kontrasten med det forceradt litterära i diktionen.
I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig. Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan. Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp. Kommen till sig, sade han intet.
Patronen tycktes af punschen ha blifvit vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller åtminstone deltagande.
Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma.
Voro mänskorna i grund och botten galna?... Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste redan vad han skulle bli.
Tog boken för att se hvad jag läste. Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag. Redan? Och på allvar?
Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort? Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan olusten grävde i hans bröst. På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej sett varandra på ett par år.