Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 maj 2025
Spårvagnarna rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol. Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde karotten på bordet och försvann. Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en gräns.
Han såg på min karott som var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han grälade och jag ångrade genast vad jag gjort. Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd. Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig.
Men nu, när jag vet att ni inte gör det, så skall jag gå. Jag lovar er att aldrig upprepa det här. Låt oss då gå! Darrande reste hon sig och drog på sig handskarna, just som uppasserskan kom för att ta emot beställningen. Vi skulle ingenting ha! David fick självbehärskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt som han lämnade på bordet. Flickan såg efter dem häpen.
Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid Kidney and bacon . Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara mycket bra. Just nu vill jag ha det! Jag beställde Kidney and bacon. Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var köttbullar med potatis.
Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den unga uppasserskan: I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra? Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är vår specialitet. Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga äro vi icke.
I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig. Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan. Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp. Kommen till sig, sade han intet.
På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke att det hade blivit ett öknamn där.
Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles. Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen, som skulle hyras ... Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa ord.
De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått. Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.
Vad? inföll sergeanten; det är jag, som Fort, fort! Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen kostat. En rdr 24 sk. Här, kära mamsell! Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt uppasserskan, som burit in.
Dagens Ord
Andra Tittar