United States or Israel ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och hör du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en kvart timme ungefär. Då borde vi helt säkert vara i rörelse. Ja. Nå, adjö då. Ännu några kyssar, och så gick han. Nu lät jag tårarna fritt strömma. Jag dåraktiga! Jag kunde ej förklara hvarför jag grät.
Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med ångbåten. Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på söndagen med modern, och Tomas lovade att komma. Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt samtal.
Och nu, Herre Gud efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!» »Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.» Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod.
Som han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort mannen en tjänst med sin nyfikenhet: Vad är det för en slags hund? Det? svarade gästen, det är en senapshund. Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn! Och därmed gick han hem.
Ingen som såg hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att hon sofvit blott två timmar i natt. Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och syskon kommo nu i tur, och sist Hanna. Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen! Adjö . . . Hanna! Tack!
Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest, samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade: Adjö, mor!
Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick. Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf. Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl. Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?
Att få sluta sitt liv i en kyss, ett famntag Han stannade. Hans pupiller lyste mörka. Rose! Hon stannade. Han kramade henne så våldsamt att hon skrek till... Två dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i ände, vandrat långt utåt landsvägarna, suttit i de avlövade bersåerna nere i parken, sedan det blivit mörkt. Hon hade knappast haft tid att gå upp och säga adjö till Greta.
"Går du till fots?" frågade han. "Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården." "Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad tänker du på?" "På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld." "Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa." "Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö nu, John."
Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt". Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen.