United States or Czechia ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?" suckade John halft för sig sjelf. "Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles bra. När far du?" "Efter två veckor." "I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar." "Det brådskar inte.
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem. John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje. »Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i världen.
Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att hon var likasom föryngrad. Men om nätterna vaknade han af att Alma vände sig i sin säng, och när han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken. "Får du inte sömn?" frågade han. "Nej.
Hon hade försökt kufva sina bittra känslor, pysslade om barnen och sydde; men tankarna gingo oemotståndligt åt detta håll. Hon lade märke till hur få ord John på sista tiden hade yttrat till henne, hur länge han hade dröjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga sig undan från henne och barnen.
Hvarför?" Hon darrade och rösten stockade sig i bröstet. Men hon fortsatte, ansträngande alla sina krafter. "Jag orkar inte måste snart lägga mig. Jag är så svag." "Du riktigt darrar. Har du svindel? Låt mig hjelpa dig till sängs." "Nej, nej, nog kan jag sjelf. Gå dit, att han inte kommer." "Hit? I ditt rum? Det gör han inte." "Gå dock i alla fall, John." John gick och stängde dörren efter sig.
"Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?" frågade Nymark. "Nej," smålog Alma. "Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka äfven mannens frihet." "Hvad säger du till det, John?" skämtade Nymark. "Ingenting," svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur munnen. "Riktigt sant." fortfor Alma.
"Var der trefligt?" "Nej." John hörde ej svaret; han hade somnat in igen. Han låg så orörlig och tung som en stock. Alma lade sig ej genast, fastän hon var afklädd. Till hälften bar gick hon tillbaka i den mörka salongen, vandrade först af och an öfver golfvet och kastade sig sedan klagande ned på soffan.
En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll. Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.