Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2025
"Nå, Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tänker du på?" "John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt." "Men det är nu redan så sent." "Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället." "Men lilla Helmi?" "Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så här dags."
"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade John allvarligt. Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något. "Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det anses ändå vara illa." "Hvem anser så? Ni sjelf." "Inte jag, men John och alla menniskor." "Det är inte sant, fru Karell.
En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt intåg. Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han väntat något derifrån. John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare. Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen voro röda.
Men John fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade något derom, och dessutom nändes han inte hålla henne tillbaka, då han såg hur begifven hon var på nöjen. Sjelf brydde han sig just ej ofta om att gå med. Dels kände han ingen lust derför, dels hade han också så mycket arbete, att han ej fick tid dertill.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på nattduksbordet bredvid henne.
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och Alma sutto vid bordsändan och talade om annat. "Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark. "Borde vi då vara det?" frågade Alma. "Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."
John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse. "John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"
"Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder." "Nemligen?" "Galanteriet." "Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar." John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan.
Mångahanda och till största delen icke mycket sannolika underrättelser om de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som skulle hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra mil österut från Novaja Semlja, Barents' mening, att Kariska hafvet är isfritt 20 mil från kusten, samt slutligen egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo John Wood, kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom Magellans sund, den öfvertygelsen, att man med säkert hopp om ett lyckligt resultat skulle kunna söka denna genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på soffan i sitt eget rum? Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom salongsfönstren föll öfver golfvet.
Dagens Ord
Andra Tittar