United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp med att vara svartsjuk på fosterlandet." "John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. Jag måste ju," tillade hon med en suck. "Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.
"Jo, för att hvart frun sedan skulle komma." Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar. Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.
Och plötsligen framstod för hennes inbillning tydligt, hurusom John höll en annan kvinna, yngre, vackrare, friskare än hon just på samma sätt i sina armar, som henne nu. John var lika allvarligt stämd som hon. Båda sutto tysta. Alma sökte lösgöra sig från hans arm och flytta sig längre bort. Men John släpte henne ej.
Leistén skakade åter på hufvudet. "Jag är rädd för den der demokratin. Den är en urartad humanitets bångstyriga barn ett barn, som i sin öfverdådighet förstör och krossar allt, som kommer i dess väg, och hvars värde det inte förstår att uppskatta." "Du börjar bli sentimental," sade John med ett spefullt leende. "Skratta inte.
Hon skulle ej haft lust att taga emot främmande; hon tyckte att hon ej skulle orka hålla dem sällskap. Derför var det först hennes afsigt att ej visa sig, utan låta herrarna sköta sig sjelfva. Men så kom hon att tänka på att John kanske skulle upptaga det illa; han skulle tro, att hon var ond sedan i går och derför drog sig undan.
Men nu talar du om det, inte sant?" "Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte, John, jag skäms att tala om det." Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och såg in i hennes ögon. Och så måste hon ändå tala om det. "Det var nu så, John, att jag var rädd att jag skulle dö." "Såsom alltid före en barnsäng. Nå, och var det allt?" "Det kom sedan litet till.
"Nu dröjer ni här hela dagen, inte sant?" "Det beror af er," sade Nymark. "Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton." Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon låtsade ej derom. "Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer.
Ni gör er all möda att uttänka sådant, som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga." "Tack för komplimangen." John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.
Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort." "Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?" "Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes." "Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?" "Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar. "Snart trettio år."
John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i sin säng. "Nu, fru Karell," sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen, "nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er matlust." Alma hörde på.
Dagens Ord
Andra Tittar