United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna." De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar.
Då Adolf var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt i vägen och sade med sin vänligaste röst: Jag har hört på herrn Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så en kan bli tokig för mindre! Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen. Hvad herrn har blifvit gentil och vacker!
»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och Carlcrantz presenterade. Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz, och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om en sådan likhet. Så slog avskedets timme.
Hon var så urbeskedlig att man nästan kunde tro, att hon tappat målföret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda hon sa bestod mestadels i ömma och förtjusta utrop. Det fanns inga planer att stöta sig med henne och det visste väl gubben bäst som regerade henne som tuppen regerar hönan.
Man kan med säkerhet förutsäga att denna leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran, då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle.
Jo, bevars. Det kan jag tänka mig. Men Antti, hvad rår hon för att alla bli förtjusta i henne och låta behandla sig som slafvar? Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte det är jag öfvertygad om. Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom. På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.
Jag ögnade igenom tidningen, som gossen just hämtat. Och i det jag tittade i den frågade jag liksom i förbigående och med låtsad likgiltighet: Och hvad tycker du nu om Agnes? Hm..... Jag kan ännu inte säga riktigt. Jag skall först söka komma underfund med henne. Ni blefvo väl alla förtjusta i henne? Inte det precis .... fastän man ju måste medge att hon är ovanligt Ovanligt intagande.
Men jag såg dock huru de på afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud, man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra.
Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort." "Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?" "Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes." "Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?" "Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar. "Snart trettio år."
Han skrattade: För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma glas? Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras glas. Sådana små varelser sade han och skrattade så godt bestå ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara rädd för! Jag kommer alltid att hålla så af honom, när han säger någonting sådant, rent mänskligt.