United States or Guam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog figurens plats i snödrivan. »Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»
»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är kvinnan kärt. Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj.
Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg på Statens järnvägar. »Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!» Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga inbjudning till Zackeus Boman. Zackeus blinkade litet.
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem. John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje. »Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam väntade sig ett enklare hjältedåd av honom. Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra.
Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg.
Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm, tryckte den tätt intill sig och sade: »Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.» »Tala inte om Zackeus», bad Rosa.
»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk. Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde stackaren.» Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm under Johns.
Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart. Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var det inte.