United States or Nicaragua ? Vote for the TOP Country of the Week !
När han kom in och såg förödelsens styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig.
Min sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus. Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända ögonblick tyglar våra drömmar.
Det gick så då, som alltid sedermera. »Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordentligt resonemang. Han vek av och undan och återkom ständigt; och man visste lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven.» »Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord.
Med denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in i den minnesrika, glänsande handelsstaden. När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i sin kammare och fällde bittra tårar.
Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta
Det fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år gått och längtat till havet. Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt. En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant, och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp rocken.
Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor, kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest. Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade reda på stort någonting. Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och klagade. Alma kröp på knäna fram till honom. "Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen." Han suckade och såg på modren.
Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras bekymmer. För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle göra något för gumman.
Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia": "Den är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner känslor fientliga mot sin egen passion.