United States or Colombia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde sig att höra timglaset rinna. Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot tegelstenarna.
Ingen hade sett honom. Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson. Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson märkte det. Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro! Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap.
Därigenom kom han i närmare beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström svarade. Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla. Erik! Erik! hörde han i sömnen. Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken. Lugn! Tror du inte jag är lugn!
Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström. Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet. Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
Ingen hade sett honom. Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson. Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson märkte det. Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro! Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap.
Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som om han fått för sina gärningar». Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp hemmanet åt dig?
Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström. Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet. Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala.